Men det är någonting ikväll som får mig att tro att vi kan gå genom eld
Två veckor Marocko -två veckor Linköping - två veckor Thailand spelar inte bara magen ett spratt, utan hjärnan, hjärtat och sömnen.
Under loppet utav en månad har jag ridit kamel, sovit under bar himmel i Sahara öknen, sett ormtjusare i Marakesch, sett galna svenskar på en buss skråla tillsammans till Gunnar Wiklunds "Känn dig lite happy", sett en 12 årig bli slagen i ansiktet av en Marockans polis, vandrat runt i smala gränder och trängts med åsnor och Marockaner som erbjuder tusentals kameler för varje svenska de ser, genomlidit en timmes bussfärd + 3 timmars flyg med 8 st magsjuka svenskar som kaskadkräks.
Jag har även pussat sönder och trakasserat Filleboy i Peking, Bangkok och Phuket, bott på lyxhotell, ätit färsk fisk som smakar rutten fisk, sett Grand Palace i Bangkok, fått heligt vatten på huvdet, sett munkar be, druckit eftermiddagsdrink vid poolen, sett en tjej bli rånad, spenderat en hel dag på hotellrummet på grund av ösregn, snorklat på phi phi island och genomlidit en dödsfärd till flygresa hem.
Totalt sex veckors rörighet, konstigt käk, dåliga sömnrutiner, hemlängtan, nära dödenupplevelser och två perfekta, roliga, helt underbara resor sätter lite fart på Angelicas känslomässiga sida, vilket igår resulterade i ett mindre sammanbrott på flygplanet igår när jag var 100 % säker på att planet skulle krascha (och ja, till och med Fille var något sammanbiten).
Jag insåg att jag faktiskt har det för jäkla bra, är för jäkla kär, har för jäkla fin familj och helt underbara vänner. (Och så har jag fått för mig att flytta ifrån er för Malmö? Helknasigt azz).
Efter en spurtrunda runt linköping med lite Bruce i öronen kändes dock läget lite lugnare. Inga tårar längre, men helt klart glad att jag lever.
Bilder kommer inom kort. Jag ska bara laga min dator lite först.
Hejsvejs va!
