en vit röv och lite genforskning
Solen skiner ute, himlen är blå som jag vet inte vad, fåglarna kvittrar och ja, ni fattar grejen. Det är fint väder! För första gången sen stenåldern ungefär. Det är knappt att jag vågar ge mig ut, är rädd att solen ska förvandla mig till en sten eller nått annat otrevligt. Rädd att förhopningen om att våren är kommen än en gång ska överta min stackars hjärna bara för att återigen få en smäll på käften när ett stilla snöfall drar in över vårt land i mitten av april. Åh nej va, mig lurar ingen!
Istället gräver jag ner mig i min nya lagbok. Läser lite familjerätt och sånt. Kände mig högst professionell när jag valde att ta med mig lunchen till datorn för att läsa igenom några rättsfall och därmed tjäna lite tid. En skjorta och en häftigt professionell väska och jag trodde nästan att jag hade hoppat 3 år framåt i tiden och redan var färdigutbildad socionom. Den idylliska bilden föll något när jag under två timmar "pluggade" med Nadira och Johan och samtalsämnena istället för humanjuridik snarare handlade om sadelskydd och att Johans framtida son kommer födas med skägg och en snus under läppen.
En annan sak som kom upp under vårt pluggmöte var min vita röv. Ja, inte bara för att den inte sett solen på 10 000 år utan för att det är lite målarfärg på den. Jag och Filippo valde nämligen att stänga in oss i lägenheten hela helgen för att måla i hallen och badrummet.
Ni vet, sådär som de gör på film? Man trallar runt i nån gammal skjorta som man ser asläcker ut i, en slarvigt uppsatt hästvans och lite färgstänk i pannan samtidigt som man skrattar lyckligt, skvätter färg på varandra och pussas och bara har det bra. I söndags när allt var klart sa Fille att han aldrig mer tänkte måla i hela sitt liv och vi enades om att vi nog inte är det allra mest fantastiska teamet när det kommer till sånna här husliga saker. Själv fick jag målarfärg på hela mig, på min cykelsadel och fick inte duscha på ett helt dygn. Dyrt blev det också. Men fasen så lyckliga vi är nu. Still alive!
Prövningar som dessa ger stora lärdomar om hur man är som person. Till exempel att jag inte ärvt min pappas tålamod. Utan istället ärvt min ömma moders nyfikenhet och icke existerande tålamod, något som inte var till min fördel när jag till exempel skulle måla så noooogrant jag kunde i hörnen i hallen. Att Fille ärvt herr Ahlströms temperament och något korta stubin i kombination med mitt obefintliga tålamod var således inte heller en speciellt angenäm upplevelse. Men väl än ny erfarenhet och något vi kan skratta åt och låtsas att det var roligt om typ 50 år.
Fint blev det i alla fall och nu får det vara så fint i all evighet! Fille hittade jag på söndag kväll i soffan, med två fotbollsmatcher framför sig, en chokladask i knät och ett enda stort harmonisk leende över sig. Snacka om att ha det bra va!
Nehepp, lagboken ropar, dags att låtsas vara sådär professionell igen!
Hejsvejs va!
