hejsvejsva

I vintras valde päronen Sohlmér att investera i ett sprillans playstation. Kul! Trodde jag.

Detta var långt innan jag fick höra talas om spelet Buzz.
Buzz, är ett slags "frågespel" med olika teman. Kul! Tror man ju.

Tills man upptäcker att:

1. Päronen väljer att inte investera i ett minneskort, dvs samma 20 frågor kommer om och om igen. Eftersom mina föräldrar och de flesta av deras vänner har minne som en guldfisk så är det inget större problem för dem. För mig däremot, som kanske inte har alla de små grå på rätt ställe, men än så länge inte är helt körd, är det lite träligare.

2. Päronen lär sig att om man trycker på de färgade små knapparna så gör de olika figurerna i spelet olika saker. Till exempel hoppar upp och ner och säger "yeah maaan". Även här sätter fenomenet minne guldfisk in och det blir precis lika kul varje gång.

3. Päronen blir totalt överlyckliga de fåtal gånger man faktiskt väljer att lätta på samvetet (har tröttnat på datorn) och går med på att spela en omgång. Detta resulterar i sin tur i att man återgår till att vara 5 år gammal, och päronen antar att man inte kan ett piss om musik. Här någonstans utstöts alltså fraserna: "Nämen?! Var Angelica snabbast på den frågan?! Kunde du det?! Det minns ju knappt jag". Än en gång, minne guldfisk. Jag är inte helt förtappad.