hejsvejsva

Fyffes bananas. Överallt. Kartonger kartonger kartonger. Damm överallt. Inte en tavla på väggen och endast två klädbyten kvar i garderoben. Fille var klok nog att packa ner både shampo och hårborste.

Första föreläsningen börjar kl 13.15 och jag är duktig nog att gå upp kl 8.00 för att plugga. Men fastnar nånstans mellan kaffet och tandborstningen när en fin låt jag lyssnat mycket på får mig att vilja lägga mig på golvet. Med ett glas whisky om jag hade kunnat svälja den groteska vätskan. Filosofera lite. Madde hade kunnat ligga bredvid mig och vi hade kunnat säga "poff". Poff för att jag snart bott i Malmö i ett år. Poff för att jag inte förrens nu riktigt förstått det.

Den där låten, varenda dag innan flyttlasset gick ner till södern. I bilen på jobbet på vittraskolan, i huvudet på jobbet för att slippa höra de odrägliga eleverna återigen klaga på maten. På gymmet, på stan, på högsta volym i mitt rum för att mamma och pappa skulle komma ihåg någon (kanske den enda??) fördel med att jag flyttar.

I bilen den 8 januari. Snö och slask och grått och kallt. Tröttast i hela Sverige hade jag somnat i baksätet av bilen i Filles knä. När jag vaknade hörde jag låten och Malmö enbart 30 minuter bort.

Poff sa det så satt jag i skolbänken och pratade med Johan om film, sjöng karaoke på ett internat i Höganäs med Frida, drack öl på Mascot och åt falafel utklädd till clown.

Fille övertalade mig, även fast jag inte riktigt vill erkänna det, att inte flytta till Berlin för nästan 2 år sedan. Och jag övertalade honom att hänga på mig till Malmö. Jag är glad för båda besluten. Jag kommer nog alltid hålla tyskan högre än skånskan men jag är glad att det var här jag hamnade.

Varje dag med ångest och panik innan flytten övertygade jag mig om att "jag behöver inte stanna så länge", "trivs jag inte är det bara att flytta hem". Att flytta var en sak, men tanken på att stanna och hoppa på en utbildning på 3.5 år... Eller att köpa en lägenhet..

Jag trodde inte det skulle bli såhär bra alls. Första halvåret var nästan bara slask och regn och grått. Upp och ner och lite tårar. Sen kom Frida som en räddande ängel. Vi är ju "preciiiiiiiiiiiiiis likadana". Till och med samma kroppsform. Typ. Och även om vi kanske uptäckt några olikheter här och var så förblir hon alltid nästan det bästa med Malmö. Som en jobbig lillasyster jag aldrig haft men som får mig att må bra bara hon ger mig den där blicken och säger att hon "verkligen jättegärna skulle vilja ha, bara en liten minigris". Sen kom solen till Malmö. Och Malmöfestivalen. Och Karoline och Eric, Johan, Pontus, Oscar, Anna .. osv osv osv.

Någon frågade mig när man vet att man "kommit in" i en ny stad. När det känns som hemma. Linköping kommer nog alltid vara hemmahemma, men Malmö är banne mig Hemma nu.

Igår spelade vi innebandy nästan allihopa. Jag ägde som vanligt allihop och gjorde typ 10 mål eller nått. Nån sa nått om ett självmål men jag tror det var Fille som sköt. Jag tror det är det, när man kan få ihop till nästan ett helt lag att lira innebandy med, och springa fram som en bulldozer, skrika som ett monster, och inte ens skämmas lite.

Snacka om trygg va.