hejsvejsva

Fyffes bananas. Överallt. Kartonger kartonger kartonger. Damm överallt. Inte en tavla på väggen och endast två klädbyten kvar i garderoben. Fille var klok nog att packa ner både shampo och hårborste.

Första föreläsningen börjar kl 13.15 och jag är duktig nog att gå upp kl 8.00 för att plugga. Men fastnar nånstans mellan kaffet och tandborstningen när en fin låt jag lyssnat mycket på får mig att vilja lägga mig på golvet. Med ett glas whisky om jag hade kunnat svälja den groteska vätskan. Filosofera lite. Madde hade kunnat ligga bredvid mig och vi hade kunnat säga "poff". Poff för att jag snart bott i Malmö i ett år. Poff för att jag inte förrens nu riktigt förstått det.

Den där låten, varenda dag innan flyttlasset gick ner till södern. I bilen på jobbet på vittraskolan, i huvudet på jobbet för att slippa höra de odrägliga eleverna återigen klaga på maten. På gymmet, på stan, på högsta volym i mitt rum för att mamma och pappa skulle komma ihåg någon (kanske den enda??) fördel med att jag flyttar.

I bilen den 8 januari. Snö och slask och grått och kallt. Tröttast i hela Sverige hade jag somnat i baksätet av bilen i Filles knä. När jag vaknade hörde jag låten och Malmö enbart 30 minuter bort.

Poff sa det så satt jag i skolbänken och pratade med Johan om film, sjöng karaoke på ett internat i Höganäs med Frida, drack öl på Mascot och åt falafel utklädd till clown.

Fille övertalade mig, även fast jag inte riktigt vill erkänna det, att inte flytta till Berlin för nästan 2 år sedan. Och jag övertalade honom att hänga på mig till Malmö. Jag är glad för båda besluten. Jag kommer nog alltid hålla tyskan högre än skånskan men jag är glad att det var här jag hamnade.

Varje dag med ångest och panik innan flytten övertygade jag mig om att "jag behöver inte stanna så länge", "trivs jag inte är det bara att flytta hem". Att flytta var en sak, men tanken på att stanna och hoppa på en utbildning på 3.5 år... Eller att köpa en lägenhet..

Jag trodde inte det skulle bli såhär bra alls. Första halvåret var nästan bara slask och regn och grått. Upp och ner och lite tårar. Sen kom Frida som en räddande ängel. Vi är ju "preciiiiiiiiiiiiiis likadana". Till och med samma kroppsform. Typ. Och även om vi kanske uptäckt några olikheter här och var så förblir hon alltid nästan det bästa med Malmö. Som en jobbig lillasyster jag aldrig haft men som får mig att må bra bara hon ger mig den där blicken och säger att hon "verkligen jättegärna skulle vilja ha, bara en liten minigris". Sen kom solen till Malmö. Och Malmöfestivalen. Och Karoline och Eric, Johan, Pontus, Oscar, Anna .. osv osv osv.

Någon frågade mig när man vet att man "kommit in" i en ny stad. När det känns som hemma. Linköping kommer nog alltid vara hemmahemma, men Malmö är banne mig Hemma nu.

Igår spelade vi innebandy nästan allihopa. Jag ägde som vanligt allihop och gjorde typ 10 mål eller nått. Nån sa nått om ett självmål men jag tror det var Fille som sköt. Jag tror det är det, när man kan få ihop till nästan ett helt lag att lira innebandy med, och springa fram som en bulldozer, skrika som ett monster, och inte ens skämmas lite.

Snacka om trygg va.

När anteckningarna från lektionen innehåller meningen "vad är sanningen"?, då vet man att man är illa ute. Hjärnan överbelastad med alltför många gamla män som tänkt väldigt mycket. Nån stackars, dock lite yngre man har försökt få ner allt i en tjock bok som han kallar för Sociologiska teorier. Den är inte alls speciellt rolig. Inte ens Eric förstår. Han läser högt samma mening för mig 56 gånger och båda två ser ut som två russin och stoppar i oss varsin skumtomte istället. Diskuterar avföring på olämpliga ställen, att inkräkta i någons privata sfär och varför disney blev mainstream och inte finkultur. Jag har dock lärt mig att vi i det postmoderna samhället tar allt med en klackspark och inte längre har kontroll över allt. Så det är vad jag gör. Jag fnissar för mig själv när Eric berättar om de strukturella strukturernas struktur och typ sånt tjaffs. Intalar mig att poletten en dag kommer trilla ner, den brukar ju ändå göra det till slut.

Filippo valde att under helgen och fram till Onsdag kväll överge mig för ett återseende med Linkan, familj och vänner. Shit pommesfrittes va najs tänkte jag! Nu ska jag spela julmusik hela veckan, jättehögt. Jag ska diska slarvigt och jag ska breda ut mig som fasen i sängen. Inte dra ut kontakten till modemet. Dricka direkt ut mjölkpaketet. Feeeeest.

Lördagen inleddes strålande med en glad Anka på gymmet och tjejfika med min lilla norrlänning. Microgrisar och extrem klädvalsångest stod på programmet. Lagom till middagsdags tog Oscar över ansvaret och lagade mat till mig, bjöd på finkött, kaffe och bailys! Jag är riktigt imponerad. Vidare till Pontus som gjort mig och Fille sällskap i vuxenklubben och köpt lägenhet i Malmö! Han bjöd på glögg, spelade cotton eyed joe och jag sjöng med för fullt för att hylla min älskade syster. Som inflyttningspresent fick han en gästbok där jag sedvanligt och tydligt antecknade vem som egentligen är bäst (Jag alltså).

Söndagen mötte mig dock med ensamhet och tysthet, med undantag för det traditionella söndagsmyset med lillfamiljen då. Jag drog ur kontakten till modemet trots allt. Kände mig skamsen när jag drack ur mjölkpaketet och av någon anledning har jag ändå vaknat på morgonen ihoptryckt längst ut på kanten. Ingen vill hjälpa mig med matinspiration, ingen säger vilka kläder jag ska ha och ingen klädhög på soffan? Han kanske inte är så jävla illa ändå den där. Kanske.

För övrigt har jag idag betalat en fet räkning till banken. Femsiffrigt. Väldigt vuxet. Väldigt deppigt.

Förra veckans stora händelse måste dock ha varit sälsafari! Hela lillfamiljen steg upp i ottan för att ta bussen till Falsterbo och Måkläppen. Tystnaden som uppstod när vi såg en liten grå klump som skulle kunna vara ett sälhuvud dyka upp ute i vattnat. Extasen som sedan uppstod när vi såg att de var typ 50 stycken. Varav hälften låg uppe på land. Barn på julafton I tell you va! "Jag vill klappa" sa Frida och kolla på mig som om hon vore 4 år gammal och bad mig om lov. Vi gick typ jättelänge va, och fick vada genom vatten som nådde mig upp till låren för att hitta de små sälisarna, men det var det fett värt va!

Hejsvejs så länge!

Kära läsare!

Jag vet att ni vet hur stark jag är. Och Squash har ju länge varit en sport jag länge ägnat mig åt, och varit oföskämt talangfull i. Jag har spöat både Madde och Fille otåliga gånger, även om de hävdar motsatsen, lyssna inte på dem!

Idag valde jag dock att ta mig an Eric, och bjöd med honom till Bellevuehallen för 45 minuters lidande (för hans del alltså). Min plan var att han i slutet av matchen skulle ligga i fosterställning i hörnet och BE mig att skona honom. Så blev inte fallet, dessvärre. Han har så konstiga spelregler också Eric. Om jag slog fel serv fick jag försöka igen, typ hur många gånger som helst, medan om han slog fel så fick JAG poäng. Mycket märkligt.

Fyra matcher utklassa han mig i. Fast jag var SÅ nära, sa Eric och fick nått slags ironiskt tonfall över sig. Jag skojar inte jag var SKITnära typ hela tiden. När tiden var slut sa Eric att "vi kör en boll bara, och den som vinner den vinner hela skiten". NAJS tänkte jag, nu kan jag ta igen alla fyra förlorade matcher. Det slutade med att vi körde fem bollar och jag förlora alla. Eric var snäll och bjöd på päron som tröst. Nu kan jag knappt lyfta kaffekoppen och känner mig psykiskt överkörd. Nästa gång ska jag inte låta honom vinna sådär, jag villl inte att han drabbas av nån slags hybris.

Ikväll kommer Fillippos pappa Ahlström hit. Jag har en känsla av att mamma Ahlström njuter av tystnaden och har tjejkväll i lugn och ro, med total kontroll över fjärrkontrollen och gör precis vad hon vill där hemma ikväll. Så jag tror jag gör precis samma sak, medans far och son roar sig på Malmö arena, pratar om posten och ser på hockey. Filipfri kväll så att säga!

Förra veckan var jag i princip isolerad, enbart med mina kära psykolgiböcker och en fantastisk hemtenta som sällskap. Gav upp framåt torsdagen och tog första bästa tåg till östgötaslätten. Pappa bjöd sedvanligt på kvällsmacka och mamma bäddade sängen med lakan från tidigt 90-tal. Jag har ätit, druckit, sovit, vilat, ätit, druckit, sovit, vilat i princip hela helgen. Slängde in en helkväll med Tim, Virro, Madde och Anton med. Lite mer mat, lite efterätt, lite vin och kvällen var fulländad!

Lite bättre blev den i och för sig när jag på vägen hem får ett samtal från storasyster som är på jobbfest på Harrys och skriker på den mest groteska östgötska jag hört på väldigt länge: "Faaaaan Angelica kom häjt va! Dä ä sväjnkul ju! Di spelar töjp massa bra musäjk o gräjer!!" Jag förklarar hövligt att jag befinner mig i ett tillstånd av matkoma och ska hem och sova. Syrran svarar "Äe fi fan du ä så jääävla tråkig! Di spelar töjp Cotton eyed DJOOEE ju!!". Ingen överdrift. Jenny i sitt esse, du är bäst va!

Annars är hemtentan inlämnad, 3 veckor kvar till flytt och nu väntar 2 månaders sociologi och socialpolitik va!

Hare va!!!

Hemma känner man sig alltid som en vuxen person när mamma väljer lakan.

Hemtenta och ungefär 10 sånna här strukturerade papper blev det

Pluras (Tims) kök, med kanske de coolaste Linköpingsbor jag känner!

"ungdomarna" har russindisco i Malmö

Snyggaste Linköpingsborna på besök!

Överlevare, efter två år! Yeah baby!