när vårens lärkor snarare är en näsa full av kråkor
Högst poetisk rubrik, jag vet. Och så blir man när man suttit instängd i tre dygn med inget annat i sällskap mer än fettigt hår, felix grönsakssoppa och en äcklig gammal termometer som vilken miljöinspektör som helst inte skulle tveka en millisekund över att beslagta. Poetisk, humoristisk och en släng av galenskap. Ingen skrattar åt sina egna skämt såsom jag gör idag, när febern börjar släppa och min röst inte riktigt låter som en tonårspojke under målbrottets graciösa tid längre. Idag har jag snarare börjat närma mig snorigt förskolebarn blandat med kvinna i klimakteriet.
Det är ju sedan länge välkänt att bakom varje man (överhuvudtaget) står en stark kvinna. Ni kan ju då ana min oro när denna högst ogenomlidliga sjuklighet slog emot min stackars kropp i söndags eftermiddag. Min kära Filippo hade i ett svagt ögonblick lovat att städa denna veckan men har nu tagit tillfället i akt att leka revolution medans en stackars ynklig anka ligger halvt medvetslös i soffan. Han tar timslånga powernaps, flyr till Oscars balkong för att "dricka kaffe" och hade han inte varit så förbannat "sparsam" hade han väl bränt upp den där stackars dammsugaren.
Idag kom han dessutom hem och sa att köpet med icakortet inte medgavs, på tal om sparsam. 163 kronor kvar på det, och inte ens halva månaden har gått. Jag tipsa honom om att han kanske får börja dra ner på sin konsumtion av pålägg.
Fille fungerar nämligen så att när han väl hittar en grej han gillar, då finns det inga hämningar. I somras till exempel var det spenat. Det var en lika stor nödvändighet som vatten i vårt hem så "för säkerhets skull" köpte Fille en påse fryst spenat varje gång han var och handla. När det låg 5 oöppnade påsar i frysen fick jag till slut sätta ner foten. Nu har han som sagt gått över till pålägg. Efter att ha konsumerat enbart ost i nästan ett år tröttnade vi båda två och enades om att börja med något nytt. Jag tänkte typ leverpastej. Fille tänkte lite större än så och veckan efter hade vi leverpastej, rökt korv, bog, skinka och SKAGENRÖRA (!) i kylen. Och så undrar han hur HUR FAN vi BARA kan ha 163 kronor kvar på icakortet?
Men jag ska inte klaga, han köper soppa till mig, gör te och ger mig slängpussar då och då för att inge mig lite hopp i denna tristess. Slängpussar eftersom han helst inte vill ta i mig överhuvudtaget eftersom han "veeeerkligen inte har tid att bli sjuk just nu". Varför säger man så egentligen? Har man någonsin TID att bli sjuk? Tänker man någonsin att jo, NU skulle det faktiskt passa sig riktigt bra att bli sjuk, NU har jag en jävla massa dötid till övers här..
Jag hade verkligen inte tid iaf. Jag skulle typ gå på stan och sitta i vårsolen och dricka kaffe flera dagar den här veckan .. Och lära mig allt om socialförsäkringar. Det var det jag tänkte jag skulle göra nu. Eftersom jag missat hela veckans föresläsningar och har seminarium på fredag. Så nu ska jag göra det. På riktigt.
