när vårens lärkor snarare är en näsa full av kråkor

Högst poetisk rubrik, jag vet. Och så blir man när man suttit instängd i tre dygn med inget annat i sällskap mer än fettigt hår, felix grönsakssoppa och en äcklig gammal termometer som vilken miljöinspektör som helst inte skulle tveka en millisekund över att beslagta. Poetisk, humoristisk och en släng av galenskap. Ingen skrattar åt sina egna skämt såsom jag gör idag, när febern börjar släppa och min röst inte riktigt låter som en tonårspojke under målbrottets graciösa tid längre. Idag har jag snarare börjat närma mig snorigt förskolebarn blandat med kvinna i klimakteriet.
Det är ju sedan länge välkänt att bakom varje man (överhuvudtaget) står en stark kvinna. Ni kan ju då ana min oro när denna högst ogenomlidliga sjuklighet slog emot min stackars kropp i söndags eftermiddag. Min kära Filippo hade i ett svagt ögonblick lovat att städa denna veckan men har nu tagit tillfället i akt att leka revolution medans en stackars ynklig anka ligger halvt medvetslös i soffan. Han tar timslånga powernaps, flyr till Oscars balkong för att "dricka kaffe" och hade han inte varit så förbannat "sparsam" hade han väl bränt upp den där stackars dammsugaren.
Idag kom han dessutom hem och sa att köpet med icakortet inte medgavs, på tal om sparsam. 163 kronor kvar på det, och inte ens halva månaden har gått. Jag tipsa honom om att han kanske får börja dra ner på sin konsumtion av pålägg.
Fille fungerar nämligen så att när han väl hittar en grej han gillar, då finns det inga hämningar. I somras till exempel var det spenat. Det var en lika stor nödvändighet som vatten i vårt hem så "för säkerhets skull" köpte Fille en påse fryst spenat varje gång  han var och handla. När det låg 5 oöppnade påsar i frysen fick jag till slut sätta ner foten. Nu har han som sagt gått över till pålägg. Efter att ha konsumerat enbart ost i nästan ett år tröttnade vi båda två och enades om att börja med något nytt. Jag tänkte typ leverpastej. Fille tänkte lite större än så och veckan efter hade vi leverpastej, rökt korv, bog, skinka och SKAGENRÖRA (!) i kylen. Och så undrar han hur HUR FAN vi BARA kan ha 163 kronor kvar på icakortet?
Men jag ska inte klaga, han köper soppa till mig, gör te och ger mig slängpussar då och då för att inge mig lite hopp i denna tristess. Slängpussar eftersom han helst inte vill ta i mig överhuvudtaget eftersom han "veeeerkligen inte har tid att bli sjuk just nu". Varför säger man så egentligen? Har man någonsin TID att bli sjuk? Tänker man någonsin att jo, NU skulle det faktiskt passa sig riktigt bra att bli sjuk, NU har jag en jävla massa dötid till övers här..
Jag hade verkligen inte  tid iaf. Jag skulle typ gå på stan och sitta i vårsolen och dricka kaffe flera dagar den här veckan .. Och lära mig allt om socialförsäkringar. Det var det jag tänkte jag skulle göra nu. Eftersom jag missat hela veckans föresläsningar och har seminarium på fredag. Så nu ska jag göra det. På riktigt.

en vit röv och lite genforskning

Solen skiner ute, himlen är blå som jag vet inte vad, fåglarna kvittrar och ja, ni fattar grejen. Det är fint väder! För första gången sen stenåldern ungefär. Det är knappt att jag vågar ge mig ut, är rädd att solen ska förvandla mig till en sten eller nått annat otrevligt. Rädd att förhopningen om att våren är kommen än en gång ska överta min stackars hjärna bara för att återigen få en smäll på käften när ett stilla snöfall drar in över vårt land i mitten av april. Åh nej va, mig lurar ingen!
Istället gräver jag ner mig i min nya lagbok. Läser lite familjerätt och sånt. Kände mig högst professionell när jag valde att ta med mig lunchen till datorn för att läsa igenom några rättsfall och därmed tjäna lite tid. En skjorta och en häftigt professionell väska och jag trodde nästan att jag hade hoppat 3 år framåt i tiden och redan var färdigutbildad socionom. Den idylliska bilden föll något när jag under två timmar "pluggade" med Nadira och Johan och samtalsämnena istället för humanjuridik snarare handlade om sadelskydd och att Johans framtida son kommer födas med skägg och en snus under läppen.
En annan sak som kom upp under vårt pluggmöte var min vita röv. Ja, inte bara för att den inte sett solen på 10 000 år utan för att det är lite målarfärg på den. Jag och Filippo valde nämligen att stänga in oss i lägenheten hela helgen för att måla i hallen och badrummet.
Ni vet, sådär som de gör på film? Man trallar runt i nån gammal skjorta som man ser asläcker ut i, en slarvigt uppsatt hästvans och lite färgstänk i pannan samtidigt som man skrattar lyckligt, skvätter färg på varandra och pussas och bara har det bra. I söndags när allt var klart sa Fille att han aldrig mer tänkte måla i hela sitt liv och vi enades om att vi nog inte är det allra mest fantastiska teamet när det kommer till sånna här husliga saker. Själv fick jag målarfärg på hela mig, på min cykelsadel och fick inte duscha på ett helt dygn. Dyrt blev det också. Men fasen så lyckliga vi är nu. Still alive!
Prövningar som dessa ger stora lärdomar om hur man är som person. Till exempel att jag inte ärvt min pappas tålamod. Utan istället ärvt min ömma moders nyfikenhet och icke existerande tålamod, något som inte var till min fördel när jag till exempel skulle måla så noooogrant jag kunde i hörnen i hallen. Att Fille ärvt herr Ahlströms temperament och något korta stubin i kombination med mitt obefintliga tålamod var således inte heller en speciellt angenäm upplevelse. Men väl än ny erfarenhet och något vi kan skratta åt och låtsas att det var roligt om typ 50 år.
Fint blev det i alla fall och nu får det vara så fint i all evighet! Fille hittade jag på söndag kväll i soffan, med två fotbollsmatcher framför sig, en chokladask i knät och ett enda stort harmonisk leende över sig. Snacka om att ha det bra va!
Nehepp, lagboken ropar, dags att låtsas vara sådär professionell igen!
Hejsvejs va!

Jag hörde nån säga där inne "du kommer inte stanna här länge"

Fyffes bananas. Överallt. Kartonger kartonger kartonger. Damm överallt. Inte en tavla på väggen och endast två klädbyten kvar i garderoben. Fille var klok nog att packa ner både shampo och hårborste.
Första föreläsningen börjar kl 13.15 och jag är duktig nog att gå upp kl 8.00 för att plugga. Men fastnar nånstans mellan kaffet och tandborstningen när en fin låt jag lyssnat mycket på får mig att vilja lägga mig på golvet. Med ett glas whisky om jag hade kunnat svälja den groteska vätskan. Filosofera lite. Madde hade kunnat ligga bredvid mig och vi hade kunnat säga "poff". Poff för att jag snart bott i Malmö i ett år. Poff för att jag inte förrens nu riktigt förstått det.
Den där låten, varenda dag innan flyttlasset gick ner till södern. I bilen på jobbet på vittraskolan, i huvudet på jobbet för att slippa höra de odrägliga eleverna återigen klaga på maten. På gymmet, på stan, på högsta volym i mitt rum för att mamma och pappa skulle komma ihåg någon (kanske den enda??) fördel med att jag flyttar.
I bilen den 8 januari. Snö och slask och grått och kallt. Tröttast i hela Sverige hade jag somnat i baksätet av bilen i Filles knä. När jag vaknade hörde jag låten och Malmö enbart 30 minuter bort.
Poff sa det så satt jag i skolbänken och pratade med Johan om film, sjöng karaoke på ett internat i Höganäs med Frida, drack öl på Mascot och åt falafel utklädd till clown.
Fille övertalade mig, även fast jag inte riktigt vill erkänna det, att inte flytta till Berlin för nästan 2 år sedan. Och jag övertalade honom att hänga på mig till Malmö. Jag är glad för båda besluten. Jag kommer nog alltid hålla tyskan högre än skånskan men jag är glad att det var här jag hamnade.
Varje dag med ångest och panik innan flytten övertygade jag mig om att "jag behöver inte stanna så länge", "trivs jag inte är det bara att flytta hem". Att flytta var en sak, men tanken på att stanna och hoppa på en utbildning på 3.5 år... Eller att köpa en lägenhet..
Jag trodde inte det skulle bli såhär bra alls. Första halvåret var nästan bara slask och regn och grått. Upp och ner och lite tårar. Sen kom Frida som en räddande ängel. Vi är ju "preciiiiiiiiiiiiiis likadana". Till och med samma kroppsform. Typ. Och även om vi kanske uptäckt några olikheter här och var så förblir hon alltid nästan det bästa med Malmö. Som en jobbig lillasyster jag aldrig haft men som får mig att må bra bara hon ger mig den där blicken och säger att hon "verkligen jättegärna skulle vilja ha, bara en liten minigris". Sen kom solen till Malmö. Och Malmöfestivalen. Och Karoline och Eric, Johan, Pontus, Oscar, Anna .. osv osv osv.
Någon frågade mig när man vet att man "kommit in" i en ny stad. När det känns som hemma. Linköping kommer nog alltid vara hemmahemma, men Malmö är banne mig Hemma nu.
Igår spelade vi innebandy nästan allihopa. Jag ägde som vanligt allihop och gjorde typ 10 mål eller nått. Nån sa nått om ett självmål men jag tror det var Fille som sköt. Jag tror det är det, när man kan få ihop till nästan ett helt lag att lira innebandy med, och springa fram som en bulldozer, skrika som ett monster, och inte ens skämmas lite.
Snacka om trygg va.

when old love keeps you waiting

Saker som snurrat i ankans huvud senaste tiden:

1. Sälar
2. Skumtomtar
3. Marx, Weber, nån Durkheim och det postmoderna samhället
4. Livet med Filippo på 45 mils avstånd
5. De där vuxenpoängen igen
När anteckningarna från lektionen innehåller meningen "vad är sanningen"?, då vet man att man är illa ute. Hjärnan överbelastad med alltför många gamla män som tänkt väldigt mycket. Nån stackars, dock lite yngre man har försökt få ner allt i en tjock bok som han kallar för Sociologiska teorier. Den är inte alls speciellt rolig. Inte ens Eric förstår. Han läser högt samma mening för mig 56 gånger och båda två ser ut som två russin och stoppar i oss varsin skumtomte istället. Diskuterar avföring på olämpliga ställen, att inkräkta i någons privata sfär och varför disney blev mainstream och inte finkultur. Jag har dock lärt mig att vi i det postmoderna samhället tar allt med en klackspark och inte längre har kontroll över allt. Så det är vad jag gör. Jag fnissar för mig själv när Eric berättar om de strukturella strukturernas struktur och typ sånt tjaffs. Intalar mig att poletten en dag kommer trilla ner, den brukar ju ändå göra det till slut.
Filippo valde att under helgen och fram till Onsdag kväll överge mig för ett återseende med Linkan, familj och vänner. Shit pommesfrittes va najs tänkte jag! Nu ska jag spela julmusik hela veckan, jättehögt. Jag ska diska slarvigt och jag ska breda ut mig som fasen i sängen. Inte dra ut kontakten till modemet. Dricka direkt ut mjölkpaketet. Feeeeest.
Lördagen inleddes strålande med en glad Anka på gymmet och tjejfika med min lilla norrlänning. Microgrisar och extrem klädvalsångest stod på programmet. Lagom till middagsdags tog Oscar över ansvaret och lagade mat till mig, bjöd på finkött, kaffe och bailys! Jag är riktigt imponerad. Vidare till Pontus som gjort mig och Fille sällskap i vuxenklubben och köpt lägenhet i Malmö! Han bjöd på glögg, spelade cotton eyed joe och jag sjöng med för fullt för att hylla min älskade syster. Som inflyttningspresent fick han en gästbok där jag sedvanligt och tydligt antecknade vem som egentligen är bäst (Jag alltså).
Söndagen mötte mig dock med ensamhet och tysthet, med undantag för det traditionella söndagsmyset med lillfamiljen då. Jag drog ur kontakten till modemet trots allt. Kände mig skamsen när jag drack ur mjölkpaketet och av någon anledning har jag ändå vaknat på morgonen ihoptryckt längst ut på kanten. Ingen vill hjälpa mig med matinspiration, ingen säger vilka kläder jag ska ha och ingen klädhög på soffan? Han kanske inte är så jävla illa ändå den där. Kanske.
För övrigt har jag idag betalat en fet räkning till banken. Femsiffrigt. Väldigt vuxet. Väldigt deppigt.
Förra veckans stora händelse måste dock ha varit sälsafari! Hela lillfamiljen steg upp i ottan för att ta bussen till Falsterbo och Måkläppen. Tystnaden som uppstod när vi såg en liten grå klump som skulle kunna vara ett sälhuvud dyka upp ute i vattnat. Extasen som sedan uppstod när vi såg att de var typ 50 stycken. Varav hälften låg uppe på land. Barn på julafton I tell you va! "Jag vill klappa" sa Frida och kolla på mig som om hon vore 4 år gammal och bad mig om lov. Vi gick typ jättelänge va, och fick vada genom vatten som nådde mig upp till låren för att hitta de små sälisarna, men det var det fett värt va!
Hejsvejs så länge!

om min talang i squash, Erics lidande och cotton eyed Joe

Kära läsare!
Jag vet att ni vet hur stark jag är. Och Squash har ju länge varit en sport jag länge ägnat mig åt, och varit oföskämt talangfull i. Jag har spöat både Madde och Fille otåliga gånger, även om de hävdar motsatsen, lyssna inte på dem!
Idag valde jag dock att ta mig an Eric, och bjöd med honom till Bellevuehallen för 45 minuters lidande (för hans del alltså). Min plan var att han i slutet av matchen skulle ligga i fosterställning i hörnet och BE mig att skona honom. Så blev inte fallet, dessvärre. Han har så konstiga spelregler också Eric. Om jag slog fel serv fick jag försöka igen, typ hur många gånger som helst, medan om han slog fel så fick JAG poäng. Mycket märkligt.
Fyra matcher utklassa han mig i. Fast jag var SÅ nära, sa Eric och fick nått slags ironiskt tonfall över sig. Jag skojar inte jag var SKITnära typ hela tiden. När tiden var slut sa Eric att "vi kör en boll bara, och den som vinner den vinner hela skiten". NAJS tänkte jag, nu kan jag ta igen alla fyra förlorade matcher. Det slutade med att vi körde fem bollar och jag förlora alla. Eric var snäll och bjöd på päron som tröst. Nu kan jag knappt lyfta kaffekoppen och känner mig psykiskt överkörd. Nästa gång ska jag inte låta honom vinna sådär, jag villl inte att han drabbas av nån slags hybris.
Ikväll kommer Fillippos pappa Ahlström hit. Jag har en känsla av att mamma Ahlström njuter av tystnaden och har tjejkväll i lugn och ro, med total kontroll över fjärrkontrollen och gör precis vad hon vill där hemma ikväll. Så jag tror jag gör precis samma sak, medans far och son roar sig på Malmö arena, pratar om posten och ser på hockey. Filipfri kväll så att säga!
Förra veckan var jag i princip isolerad, enbart med mina kära psykolgiböcker och en fantastisk hemtenta som sällskap. Gav upp framåt torsdagen och tog första bästa tåg till östgötaslätten. Pappa bjöd sedvanligt på kvällsmacka och mamma bäddade sängen med lakan från tidigt 90-tal. Jag har ätit, druckit, sovit, vilat, ätit, druckit, sovit, vilat i princip hela helgen. Slängde in en helkväll med Tim, Virro, Madde och Anton med. Lite mer mat, lite efterätt, lite vin och kvällen var fulländad!
Lite bättre blev den i och för sig när jag på vägen hem får ett samtal från storasyster som är på jobbfest på Harrys och skriker på den mest groteska östgötska jag hört på väldigt länge: "Faaaaan Angelica kom häjt va! Dä ä sväjnkul ju! Di spelar töjp massa bra musäjk o gräjer!!" Jag förklarar hövligt att jag befinner mig i ett tillstånd av matkoma och ska hem och sova. Syrran svarar "Äe fi fan du ä så jääävla tråkig! Di spelar töjp Cotton eyed DJOOEE ju!!". Ingen överdrift. Jenny i sitt esse, du är bäst va!
Annars är hemtentan inlämnad, 3 veckor kvar till flytt och nu väntar 2 månaders sociologi och socialpolitik va!
Hare va!!!
Hemma känner man sig alltid som en vuxen person när mamma väljer lakan.
Hemtenta och ungefär 10 sånna här strukturerade papper blev det
Pluras (Tims) kök, med kanske de coolaste Linköpingsbor jag känner!
"ungdomarna" har russindisco i Malmö
Snyggaste Linköpingsborna på besök!
Överlevare, efter två år! Yeah baby!

Love, aint nothing you can take, it’s a little thing we make

Veckan inleddes på dramatiskt vis med Ankan på marken med nya cykeln (aka gula faran) och huvudet i bilen som stod parkerad bredvid. Byxor, tröja och jacka trasigt, blåslaget knä samt arbåge och ömt huvud. Ni kanske kan förstå att Filippo hade en tuff eftermiddag, ingen sympati var tillräcklig! Har inte bestämt mig än om den lilla olyckan var regnet, spårvagnsspåren eller bilens fel. Jag var i vilket fall INTE inblandad som ni kanske förstår. Ja, inte mer än att jag fick ta smällen då.
I fredags eftermiddag rullade päronen in i Malmö och jag har vallat dem, matat dem och berikat deras liv enbart med min blotta närvaro. Eftersom Sverigedemokraternas fantastiska ungdomsförbund valde att förpesta hela vår lördag med att ställa till demonstration mitt i stan blev det inte så mycket shopping, men dubbelt så mycket spänning såklart.
Resten av helgen bestod av mycket mat, mycket vin och mycket kramar. Allt som hör en russinhelg till med andra ord. När de åkte i väg i söndags fällde jag kanske en liten liten tår i smyg, men, lillfamiljen var snabba på plats för traditionella söndagsmyset, och jag fick välja film! NÖJD.
Annars ser jag fram emot framtida äventyr, redan nu i helgen när snyggaste Hanna och Madde kommer hit och hälsar på! Som Anne på jobbet sa "jag kan tänka mig att det blir rätt vilt när du har tjejhelg, du verkar ju rätt förtjust i det här med rödvin". Helt rätt va! Mycket fika, tjejsnack, måla naglar och kanske ett litet litet glas vin på det!
Igår var jag på gymmet och lärde känna Carlos från Uruguay. Han är pensionär och vet inte vilken veckodag det här, en riktig livsnjutare! Han lärde mig nästan allt han kan och tyckte det var så roligt när vi tjejer kom till gymmet, för då uppförde sig alla unga killar mycket bättre. Han berättade om sin dotter som han brukade träna med men som nu bodde i Paris och hur mycket han saknade henne. Han hade två barn i Uruguay också och skrattade högt åt mig och sa "du är tokig Angelica" när jag frågade om de brukade träna ihop när det träffades.
Allt som allt, life is good and you know it va!
PÖSS

Lillfamiljen har utökats

Hejsvejsva!
Full rulle i Malmö va! Lillfamiljen har verkligen utökats och livet är inte alls speciellt pjåkigt. Filippo har mest skaffat sig sånna där sportiga polare, typ Oscar. Som spenderar den mesta tiden i vår soffa framför en fotbollsmatch eller en omgång FIFA. Jag försöker sitta bredvid ibland och säga coola saker som: "ÅHHH SHIT han där va ju typ BÄST i det VM:et du vet" men jag får mest skeptiska blickar eller ingen reaktion alls tillbaka. En gång testade jag att säga att det flög elefanter utanför fönstret. Ingen reaktion.
I skolan i veckan har jag dock fått lära mig att hitta folks förmågor och positiva egenskaper så jag har även lagt märke till att Oscar kan diska, gör god kladdkaka och låtsas vara imponerad av mina enorma biceps när jag stolt visar upp dem.

Sen har vi Pontus (aka Pontiak eftersom han 1. har samma namn, 2. är från NORPAN), även han en sån där tv-spelsgrabb. Hans filmsmak är sådär och dessutom tror han att han ska bli som Leif GW Persson men har inte ens en sån där cool väst som riktiga GW:s har. Det som är bra med Pontus, (förutom att han är från östergötland då såklart) är att han bjuder på rödvin, även han låtsas vara imponerad av mina muskler och han gillar BIG FISH (=jävligt bra).
I helgen fick jag (efter tv-spel såkalrt) även hjälp av dem båda att välja kläder, tre grabbar som följde mig hem och underhållning i Pontus som undrade "Vad fan har ni gjort med mig"? med ett stort flin, efter att jag varit snäll och bjudit honom på några glas japansk sprit.
Eric har egentligen gått i min klass i en hel termin men inte upptäckt hur cool jag är förrens nu. Eric kan vara min reservman om det skulle skita sig med den här Filip jag hängt ihop med ett tag nu. Eric är en jävel på att laga mat och har till exempel bjudit mig på världens godast hamburgare . Eric är dessutom en otrolig lyssnare vilket kompleterar min och Fridas relation väldigt bra, eftersom vi nästan aldrig orkar lyssna klart på varandra utan istället pratar jävligt högt för att försöka överrösta den andra i ett tappert försök att faktiskt bli lyssnad på.
På tal om Frida så har hon ju numer två rumskompisar som hon släpat med sig hela vägen från Luleå. En blivande GW och en mäklare, aka Anna och Jessica. När man kommer hem till dem på Bergsgatan är det nästan som att komma hem. Man får ligga i soffan och dricka vin, kaffe (ibland med mjölk om man har tur) och så kan man få lite mat och ost ibland. Ibland kan man mötas av att Jessica och Frida står och dansar i hallen som välkomnande, men allra oftast lämnas bara dörren öppen och det är bara att kliva på. Nån sitter på toa med öppen dörr medans den andra sminkar sig och den tredje ligger och tycker synd om sig själv i soffan framför Desperate Housewifes. Här får man va den man är och så länge man provsmakar när de bjuder 25 personer på palt så är man godkänd.
I övrigt så har min stackars cykel gett upp och tyckte att jag skulle nalla ytterligare lite på mina sparpengar och köpa en ny. Så nu har jag en gul fin, begagnad cykel jag rullar runt på. I skolan har vi börjat öva på att ha samtal och jag känner mig oerhört inspirerad just nu. Allt vi läser om är intressant och jag känner mig verkligen övertygad om att jag valt rätt va.
I helgen kommer päronen hit och jag ser fram emot mycket mat, vin och MYS. Pappa ringde förra veckan och frågade "jag tänkte på det ... behöver ni öl och så"? Dum fråga till två studenter kan jag tycka, men man vet ju hur de "äldre" är. "Ah med då tar jag med en platta då, vill du ha vin med kanske, vitt eller rött"? Pappa, I LOVE YOU. Ja, dig med mamma alltså, men gratis vin är ändå gratis vin. Och vin är kärlek.
Färdigbabblat för idag, nu väntar "Familjeterapins grunder" och en stooooor kopp kaffe va!
Ciaoooo
Frida och Anna
Karoline och Eric
Eric
Jessica, Frida, Tina, Anna
Fille smakar den japanska spriten
Oscar och Pontus

The autumn leaves, all red and gold

Hösten är enligt SMHI inte här riktigt än men enligt dem skulle det bli en fantastisk sommar också, så mitt förtroende för dem är SÅDÄR.
Sensommar kanske egentligen är det rätta ordet, men hösten ligger precis runt hörnet, det känner jag. Och jag gillart va!
Förra veckan drog jag och Frida inte bara en fet löprunda i pildammsparkens solsken utan jag passade även på att damma av min gamla kamera och fotograferade både höstens och Fridas strålande skönhet. Inspirationen flödar minsann! På jobbet och i skolan sitter de flesta skånska själar och tittar ut genom fönstret, drar en sån där djup suck som nästan kan liknas vid pappas snarkningar (ni vet, när han bara "vilar ögonen lite" och det låtar som att han skjuter bomber med hela munnen ungefär) och mumlar nått om att nu blir det kallt och mörker och fryser gör de visst hela tiden också.
Och vad gör jag? Jo, jag MYSER. Efter deceniets mest skrattretande påhitt till sommar, kan man väl i alla få njuta lite? Hösten innebär inte bara trevliga promenader, vinkvällar, fina löv och snygga kläder. Mest handlar det om MYS. Och det här är något jag skulle vilja påstå att jag är något utav en EXPERT på.
Just därför har jag infört en ny tradition. Söndagsfilmen. Nyblivna malmöbor som Anna, Oscar och Pontus, fantastiskt trevliga människor förövrigt, har fått äran att inleda och hittills valt varsin film. Det har gått ... helt OK. Pontus inledde med en riktigt skräpig amerikansk blaska men jag förlät honom enbart tack vare hans östgötska påbrå.
MYSA (för det stavas med stora bokstäver) kan man även göra i skolan. Faktiskt. En kaffetermos och saken är biff, så att säga. Eller på möllan en måndag med kaffe eller vin eller vad man vill samt lite klasskompisar.
Man kan även MYSA på fredagar med lite blandat löst (men ändå trevligt) folk. Lite ost och kex från Karoline och popcorn (classic!) från Eric och myskvällen kan knappast gå fel.
Lördagar kan man halvMYSA lite med Filippo och hans (och min lite också kanske) nyfunna vän Oscar, som tyvärr också verkar ha ett stort intresse för det här med sport på tv. Han också. Därav HALVmysa. Jag serverades dock en liten öl samt fantastiska hamburgare efter en hård arbetsdag så jag var nöjd som en häst.
För er som undrar, fortfarande ingen panik eller ångestattacker över lägenhetsköpet. No no, still alive. Tror min ömma moder har frågat mig MINST två gånger per samtal nu om det "känns bra med lägenheten nu då?". SVARET ÄR JA. Hör och häpna, jag känner mig coollugn! Faktiskt verkligen. Roligare än så blir det inte.
Himlen är brandgul utanför fönstret och Malmös höstvindar har börjat jävlas med mig. Ett skarpt tecken på att jag bör ägna lite tid åt de där böckerna. "Att se bortom symtomen" ska plöjas igenom och fram ska det komma lite fakta om Borderline och posttraumatiskt stressyndrom. Kan knappt bärga mig! Har ni inte hört nått ifrån mig inom en vecka har jag drunknat i all min nya kunskap!
CIaoooo

om vuxenpoäng och beteendepsykolgi

Hej jag heter Angelica, är 21 år och fick för två år sedan panik av att en viss Filip Ahlström ville träffa mig mer än 2 gånger i veckan och folk undrade om vi var ihop. Av att bestämma om jag ville flytta till Berlin eller Göteborg. Om jag skulle resa till Sydamerika, Asien eller Afrika. Om det var nån idé att söka ett jobb hemma i Linköping när jag inte visste vad jag ville göra om en vecka. Om det verkligen var en sån bra idé att gå runt och bli kär när man bara är 19 år och har en himla massa planer och idéer som inte går hand i hand med att träffa någon.
JAG, lilla panikslagna, livrädda och förvirrade jag, har KÖPT en jäkla lägenhet i Malmö. Tillsammans med den där Filip. Vi har typ lånat massa pengar och skrivit på massa viktiga papper och diskuterat räntor med nån banknisse. Och ni undrar kanske om jag fortfarande är vid liv? Om det här kommer kräva livslång, och dyr, psykoanalys?
Undra på ni. Här sitter jag, cool som ett berg (?) och bara känner mig nöjd. Jag vet inte om det är hjärnan som är lite trögfattad och inte förstått riktigt än vad det är jag gett mig in på, eller om jag på något sätt blivit av med den där löjliga paniken över att göra saker som binder mig till något eller få mig att verka vara på väg mot något slags vuxenliv. Eller vad man nu ska kalla det. Givetvis hoppas jag på det senare och även om den tanken motsägelsefullt nog ger mig lite panik så tror jag att det faktiskt kan vara lite så.
SÅ, nu är det kört. Resten av mitt liv är jag fast här. Nu kommer jag aldrig mer få göra nått roligt. Aldrig ha råd att resa. Aldrig kunna ta ett jobb av intresse framför ekonomi. 2.5 barn i 29 års ålder och giftermål såklart. Kanske en volvo. När meddellönen för socionom rullar in varje månad den 25e kanske man kan unna sig nått extra gott. Fredagsmys. Det vet man ju.
Så hade iaf min hjärna resonerat för två år sen. Nu är vi lite mer förnuftiga och har fått för oss att vi kan göra vad fan vi vill. Res jorden runt, flytta till Japan, skit i socionomstudierna och bli brandman. Bränn ner lägenheten och sälj Filip. Förnuftigt.
Det är konstigt det där att jag alltid får nån slags prestationsångest över vad jag ska blogga om. Kommer på massa saker innan som kanske kan roa den intresserade. Så börjar jag med en sak och har helt plötsligt en halv bok. Undrar om det kan ha något att göra med det där alla tjatar om, "du tänker för mycket"?, eller hur va de nu igen?
Skolan har under veckan lärt mig att vi i princip blir som vi umgås och nästan allt beteende beror på saker som hänt förr eller hur våra föräldrar beter oss. Varför kan man då inte bara vara sådär cool och säker som Herr och Fru Sohlmér verkar vara när man pratar om lägenhetsköp? Så man slipper ringa till Mamma Sohlmér och Mamma Ahsltröm för varje beslut som ska tas. För att fråga om det är bäst att binda räntan eller ha rörlig. Om handpenning och kontantinsats är samma sak. Om mamma tror det var ett spöke som framkallade det konstiga ljudet i telefonen eller de rassliga högtalarna. Och folk säger att vi är "SÅ vuxna" som köper lägenhet. HA!
Eftersom jag är en person som håller på mina traditioner, väntar nu givetvis fredagsfika, sen ska jag fira mina nya inkammade vuxenpoäng med lite vin, för de sa mamma att jag skulle.
PS:
En vecka av social inlärningsteori samt beteendepsykologi har även fått mig att fundera på om det faktum att Fille klipper av våra disktrasor på mitten, eftersom de "är så onödigt stora" kan ha någon koppling till att hans pappa är från Småland?
(Bara en tanke!!)
"Köpare av lägenhet: Per Solmér och Angelica Solmér"

det är lätt att bli blödig och nostalgisk fast man bara bytt miljö


Trygghet - känsla av välmående och säkerhet /bland vänner eller i samhället.
Helt klart veckans ord. Inte bara för att vi läser anknytningsteorier och Freud i skolan, och inte bara för att jag för första gången valt att köpa gymkort i en stad för ett helt år. Och inte bara för att jag och Fille tror att vi är vuxna och funderar på att KÖPA en jäkla lägenhet. Stort steg, lite skrämmande, men tryggt på nått vis. Som mamma sa i telefonen: "sen när blev mina barn såhär vuxna"? Samtidigt som jag tipsar pappa om en affär som säljer gamla leksaksbilar i Malmö och nästan känner hans exaltering.
Upptäckte i veckan helt nya gator, bara runt hörnet. Det är fortfarande spännande att dra på sig löpardojjorna och se var man hamnar trots att vi snart bott här i 9 månader. Drabbades av några sekunders allmän förvirring dock när självaste Lars Winnerbäck dånar ut i hörlurarna samtidigt som jag genar genom parken som ser ut precis som trädgårdsföreningen på hösten och springer förbi kanalen som inte riktigt, men nästan skulle kunna se ut precis som stångån.
Nästan hela förra terminen gick jag och Frida omkring som två förrvirrade små barn på Malmös gator och avlöste varandra med orosmoln och dagar av tvivel. "Är det här vi hör hemma"? "Är den här utbildningen rätt"? "Kommer vi verkligen trivas här"? En veckan trivdes man som fisken i vattnet. Andra veckan ville man inget hellre än att vara tillbaka i Linköpings trygga famn. Ville ha samma gamla vanliga. Hitta överallt. Känna varenda kotte. Det tråkiga och slentrianmässiga blev helt plötsligt det trygga och eftersträvansvärda.
Sommaren gick och nu sitter vi helt plötsligt på samma gamla vanliga fik, fast i Malmö, med samma gamla vanliga, fast nya, människor och trots att det fortfarande finns nya gator bara runt hörnet så kan jag numer förklara precis var den vilsna turisten ska gå för att hitta till västra hamnen etc. Jag kan de närmsta cykelvägarna, bästa fiken och billigaste ölen.
Och de tjoar lika mycket på Friskis och Svettis här som de gör hemma. Fast på skånska.

Let all the trumpets blow. Give them a hell of a show, rip it up and let it go.

Hösten är officiellt här och hela min kropp skriker efter gula löv, mörka kvällar och allt annat sånt klyschigt och mysigt som hör hösten till. September I love you.
Trots att jag känner mig smått berövad på den underbara sommaren jag hade väntat mig med 30 graders värme, strandhäng, glass och en jäkla massa sol så är jag nöjd. En av de mest regnrika sommrarna i skåne på många år, men, solstråle som jag ju är, väljer jag att inte klaga. (=DEN HÄR JÄVLA SOMMAREN VAR KISS OCH JAG DÖDAR DEN VÅGAR YTTRA SIG MINSTA LILLA OM MOTSATSEN ELLER SÄGA "JA MEN DET VAR JU IAF FINT DEN DÄR VECKAN I JUNI"). Solstråle.
Solstrålen har idag besökt Mr tandläkare, aka Ola. Glad och käck skånsk farbror i sina bästa år. Väldigt opassande person som tandläkare. MEN, han var nöjd med min välvårdade mun, alltså är jag också nöjd. Bara betala och se glad ut. Ringa lilla mamma och be om sponsring för nya gymkortet. Hon är bäst alltså. Pappa med va, men morsan ska alltid spela svårflörtad på sponsringsfronten. Mer utmaning liksom. Kräver lite fjäsk och flört. Typ på bloggen och så. Pappa hostar ju fram plånboken innan man hunnit säga hej. Puss på er!
I min välvårdade mun fanns förövrigt 2 visdomständer på väg upp lite sakta men säkert. Med tanke på hur det gick för den förra stackaren som inte fick plats, blev krossad i tusen bitar och utplockad, så känner jag mig inte speciellt positiv till dessa nyheter. Den glade skånske tandläkaren däremot trodde att det här nog skulle bli nemas problemas hur det än skulle gå. "Det är skitlätt att plocka ut de där, och kul också!". Jojo. Tandläkaren tillbaka till jorden tack min mun blöder och jag gråter och mitt konto är snart sönderslitet. Men skitskoj, verkligen.
Skolstart idag och jag verkade nästan vara den enda som var pepp. Trots det satt alla och antecknade frenetiskt medans det var jag och Johan som diskuterade om föreläsarsnubben var mest lik Tomas Ledin eller Gollum. Man är väl kvinna och kan lyssna och klura på såna där väsentliga saker samtidigt. Värre blir det för Johan. Tur att han alltid har mig och min visdom vid sin sida.
Nepp, no time för sånt här tidsfördriv, odjuret är snart hemma och måste matas!
Smell you later va!
PÖSSS

Well, the streetlights shine down on Blessing Avenue

Guten tag kära läsare!
I vanlig ordning den här sommaren visar sig Malmö från sin vackraste sida med svart himmel och regntunga moln! Vilken härlig dag! När filleboy skuttar iväg som en ivrig 7 åring på julafton till sin första dag i skolan roar jag mig med att göra massa vuxensaker. Typ ringa till tandläkaren. De var hemskt intresserade av mitt erbjudande att ta min knappa förmögenhet så jag kan få komma dit och se efter om jag har några hål. Gymmet kände likadant och jag var varmt välkommen att förlänga mitt kort för knappt en 5e del av lönen! Ta för er!
Tog en snabb kik på höstens skolschema men ångrade mig snabbt. Fick skrivkramp bara av att skriva upp allt i min stackars kalender. I samma stund ringde jobbet och hörde om jag ville jobba lite lördagar fram över. Jajjemän jag tackar och tar emot och tröstar mig med att jag förhopningsvis får ett lite fetare konto i höst än vad csn hittils erbjudit mig i alla fall.
Passade även på att i regnet plåga min stackars kropp med en löprunda. Spontanintervall när skånes något psykotiska (är det ens ett ord?) valde att attackera mig. De hade inte en chans men jag valde ändå en annan väg tillbaka. Man vet aldrig.
Ikväll ska jag ge mig på att supa Filleboy under ordet. Wish me luck!
Ciaooooo

från förvirrad anka i utanförskap till inspirerad anka in the zooooone

Jag ber om ursäkt för dammet som lagt sig över min en gång fenomenala blogg och hoppas att detta försök till en comeback faktiskt fungerar. En lång och grå vinter med flytt över 40 mil bort kan ställa till med en del elände. Ensam och förvirrad, inga vänner, inget jobb, stundvis inget hem och framförallt ingen koll.
7 månader har passerat och senaste månaden har de små grå dammats av och sakta men säkert har all slags inspiration kommit tillbaka. Jag har aldrig förnekat att jag är en högsta grad primitiv levande varelse utan någon som helst talang i det där med att göra flera saker samtidigt. Så ni kan tänka er att hjärnan har gått på högvarv när jag nu under 7 månader fått anstränga mig för att socialisera, skaffa mig ett liv med vänner och samtidigt lära känna en helt ny stad och studera sociala problem på helfart. Ärligt talat är jag mest stolt att jag fortfarande är vid liv. Kvinna är jag ju visserligen, men inget jävla underverk.
Augusti månad och jag börjar känna att jag hamnat rätt, och något slags liv har jag trots allt åstadkommit med. Under sommare har jag kommit allt närmre Karoline, och upptäck att hon är nästan precis som mig. Om möjligt nästan lite bättre. Och hur kan det gå fel?
Igår kom jag hem efter två underbara dagar i Stockholm med gamla godingarna Madde och Hanna. Två dygn fyllde vi med massa fnitter, shopping, tjejsnack, hemlisar och lite rödvin på det. En speedfika med Anton hann vi självklart med och jag konstaterade att det är till Stockholm man måste ta sig för en kaffe med sina bästa vänner nu för tiden. Men det kan det vara värt.
Från Stockholm tillbaka till Malmö transporterades jag med Veolia transport, denna gången bara 45 min försenat! Och hann med en livsnostalgitripp. Passerade Katrineholm där jag och Krompan frös rövarna av oss i väntan på vårt tåg hem från Norge. Tre dagar före julafton, minusgrader och snö överallt. Två hungriga själar som levt på gröt och nudlar i nästan 5 månader på väg hem.
Senare glider tåget förbi Norsholm och bryggan där jag och Madde tog en välbehövlig paus på väg till Söderköping med cykel.  16 år gamla, brunbrända och fnissiga.
Nästa stopp gjorde tåget i gamla goda Linkan och jag såg årets nollor trampa omkring på stångebrofältet, en joggare vid scandicstranden och jag såg framför mig när jag och Krompan hoppa på tåget mot Peking och Australien. Förväntansfulla och lyckliga.
I Alvestad minns jag när jag och Madde bytte tåg mot Borås och vår första elfsborgsmatch. Vi var häftiga och 17 år gamla, drack öl och åt äggmacka till frukost och rökte bakom stationshuset. Köpte varsin studsboll.
Solen går ner och den tyska svettiga gubben bredvid mig har somnat för länge sen. Tåget rullar in på Malmö central och där står min absolut bästa hälft och väntar på mig. Bär min väska och ger mig en kram. Jag ler och tänker att jag har det alldeles för bra.
Busschauffören önskar mig välkommen hem och när jag kommer hem får jag krypa ner bredvid min favoritgrabb och somna mitt i ett viskande samtal med ett leende på läpparna.
På söndag kommer fröken Borgh hit igen och vi ska bara ha det bra har vi bestämt. Glida runt i Malmö stad och se vad festivalen har att erbjuda. Måla naglarna och dricka kaffe i solen.
Om mindre än 2 veckor börjar skolan och min favoritnorrlänning återvänder till Malmö. Jag ser fram emot en höst med nya bekantskaper, kunskaper och minnen.
Något blödigt kanske, jag vet, men har man hittat tillbaka till bloggen så har man!
Förhopningsvis på återseende inom kort igen.
Hejsvejs!

dialekt eller sprooouukfäääjl?

Kära skånska befolkning!
I lite mer än 6 månader har jag nu varit bosatt med er på den skånska slätten. Här har ni det bra, minsann, och jag är tacksam för att ni låter en stackars förvirrad östgöte bo kvar här. Ni har behandlat mig väl!
Nu är jag ju vanligtvis inte den som klagar. Tvärtom anser jag mig själv vara något av en positivist (om det nu ens är ett ord) och självklart även realist. Jag är väl medveten om att myntet har två sidor, gräset är grönare på andra sidan, det var bättre förr och så vidare. Men lika glad är jag för det! Allt som oftast i alla fall.
Men, för att komma till saken. Nu ska jag klaga lite. Inga sura miner nu, jag vill bara uppmärksamma er om en del, vad ska man kalla det, småfel, hos er som jag upptäck under min tid här!
Vi börjar med de lätt ändrade sakerna. Det här med att ni flyttar på bokstaven L i vissa ord. Cykelen, Triangelen, Nyckelen, Falaflen. Köp en ordbok och se efter själva, det är fel. FEL FEL FEL.
Jag vill även rikta en hälsning mot mina kunder på jobbet, speciellt ni lite äldre. SNÄLLA, prata tydligare. Okej att jag är ung och pigg och fortfarande har hörseln med mig. MEN, en 85 årig dam med ihopsnörpt mun som fummlar med icakortet och mumlar något fullkomligt ohörbart på den grövsta skånskan någonsin, det behärskar inte ens jag. Skaffa en tolk, säg inget alls, eller ta med papper och penna nästa gång så ska vi nog kunna komma överens.
Flera gånger har jag skrattat lite och nickat när Johan sagt något åt mig under en föreläsning, trots att jag inte hört ett enda ord av vad mannen försökt kläcka ur sig. Ett allt som oftast vinnande koncept visserligen, när det gäller Johan. 99% av allt han säger är något som man bör skratta åt, och han kräver inte mer än så till gensvar heller.
Knepigare blir det med resten av den skånska belfolkningen som inte alls nöjer sig med ett skratt och en nickning, utan faktiskt vill ha något slags svar. Oftast börjar jag med att le lite, ser efter om det räcker. När jag konstaterat att det gjorde det inte, ber man artigt personen i fråga att upprepa sig. När man efter andra försöket fortfarande inte förstått något av vad människan vill ha sagt, det är då det blir riktigt trixigt! Här finns egentligen bara tre alternativ.
1. Förklara vänligt att du helt enkelt inte förstår vad han eller hon säger
2. Be en person med skånsk härkomst att översätta
3. Säg åt tantjäveln att vänligen åter avlägsna sig till fucking DANMARK
Här är lite mer och mindre användningsbara fraser jag lärt mig under senaste veckan!
På jobbet:
- Dou käen drau die po sooomann
(du kan dra det på summan)

På gymmet:
- Anväjndier due bålen?
(använder du bollen?)

Grannen i trapphuset:
- Rrruuoökier nåuen av eijr?
(röker någon av er?)
Om en vecka rullar jag med tåg mot slätt nummer två. Kära östergötland, snart ses vi DÖH! Dje ska blääj sooo hääärlitttt!!

Jag tar några danssteg ut, det här kan vara min natt

Fredag och regn. Fredag och ledigt. Fredag och i princip klar med allt i skolan. Fredag och överlevt ännu en istidsvinter med mycket berg och dalbanor, skratt och tårar, mysiga hemmakvällar, roliga malmöfester, nya intryck och nya kunskaper. Frusna tår, lite hemlängtan men mycket kärlek.
Fredag blev alltså sovmorgon med frukost i sängen för att sedan dansa runt lite med Filleboy och Bruce och bara ha det gött.
Fredag i russinens värld innebär ju även storhandling på MAXI, så den här veckan ville vi inte vara sämre. Fille laddade med frukt innan och "vi måste ha med en vattenflaska" och "vi köper bananer direkt när vi kommer dit". Det här med att handla kan vara påfrestande både fysiskt och psykiskt och på fronten vad gäller hungrighumör kompletterar vi inte varandra speciellt bra. MEN, banener, vatten, två extra varv runt alla provsmaksstationer gjorde susen och vi kom därifrån levande och lyckliga båda två.
Sista Fredagen med hela "gänget" i Malmö också. På onsdag är sista redovisningen och sen är det sommarlooov. Nästa fredag drar jag med mig Frida till Göteborg där jag möter upp Madde, Sophia och Hanna för lite Håkan Hellström. Tåget går sedan vidare mot Linköping där vi möter upp Johan och inkasserar en back Anderssons och glider runt i gamla goda Linköping och bara njuter. Mycket grill, vin, kaffe och bad får det bli. Förväntningarna är höga och jag har någon känsla i magen som bara bådar gott.
En istidsvinter har som sagt passerat och även om den varit upp och ner, lycklig och ledsam så är jag fortfarande vid liv och känner mig mer redo för sommaren än någonsin. Som Frida sa, "vad fan har vi att gnälla över egentligen, vi är speciella, på ett bra sätt, och vi har fan en vän eller två också". Inte illa pinkat för att ha varit bosatt i södern bara 5 månader.
Sista kvällen blir i alla fall middag här med tema skolavslutning. Finklätt är beordrat och mycket av livets goda.
Om en vecka är det du och jag Linköping, jag längtar efter dig! Hoppas ni har lämnat veckan blank :D

Här är en bild på mig va!

Min profilbild

Angelica va!

RSS 2.0