det är lätt att bli blödig och nostalgisk fast man bara bytt miljö


Trygghet - känsla av välmående och säkerhet /bland vänner eller i samhället.
Helt klart veckans ord. Inte bara för att vi läser anknytningsteorier och Freud i skolan, och inte bara för att jag för första gången valt att köpa gymkort i en stad för ett helt år. Och inte bara för att jag och Fille tror att vi är vuxna och funderar på att KÖPA en jäkla lägenhet. Stort steg, lite skrämmande, men tryggt på nått vis. Som mamma sa i telefonen: "sen när blev mina barn såhär vuxna"? Samtidigt som jag tipsar pappa om en affär som säljer gamla leksaksbilar i Malmö och nästan känner hans exaltering.
Upptäckte i veckan helt nya gator, bara runt hörnet. Det är fortfarande spännande att dra på sig löpardojjorna och se var man hamnar trots att vi snart bott här i 9 månader. Drabbades av några sekunders allmän förvirring dock när självaste Lars Winnerbäck dånar ut i hörlurarna samtidigt som jag genar genom parken som ser ut precis som trädgårdsföreningen på hösten och springer förbi kanalen som inte riktigt, men nästan skulle kunna se ut precis som stångån.
Nästan hela förra terminen gick jag och Frida omkring som två förrvirrade små barn på Malmös gator och avlöste varandra med orosmoln och dagar av tvivel. "Är det här vi hör hemma"? "Är den här utbildningen rätt"? "Kommer vi verkligen trivas här"? En veckan trivdes man som fisken i vattnet. Andra veckan ville man inget hellre än att vara tillbaka i Linköpings trygga famn. Ville ha samma gamla vanliga. Hitta överallt. Känna varenda kotte. Det tråkiga och slentrianmässiga blev helt plötsligt det trygga och eftersträvansvärda.
Sommaren gick och nu sitter vi helt plötsligt på samma gamla vanliga fik, fast i Malmö, med samma gamla vanliga, fast nya, människor och trots att det fortfarande finns nya gator bara runt hörnet så kan jag numer förklara precis var den vilsna turisten ska gå för att hitta till västra hamnen etc. Jag kan de närmsta cykelvägarna, bästa fiken och billigaste ölen.
Och de tjoar lika mycket på Friskis och Svettis här som de gör hemma. Fast på skånska.

Kommentarer
Postat av: Femtontusenmiljoner stenkast bort

Jag nickar och nickar och känner mig lugn över att vi är fler som inte alltid tänker positivt. Fast man vill och kanske borde! Hoppas att vi ses i jul åtminstone.



puss /A

2011-09-12 @ 09:45:21
URL: http://agnesboken.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0