hejsvejsva

Hej jag heter Angelica, är 21 år och fick för två år sedan panik av att en viss Filip Ahlström ville träffa mig mer än 2 gånger i veckan och folk undrade om vi var ihop. Av att bestämma om jag ville flytta till Berlin eller Göteborg. Om jag skulle resa till Sydamerika, Asien eller Afrika. Om det var nån idé att söka ett jobb hemma i Linköping när jag inte visste vad jag ville göra om en vecka. Om det verkligen var en sån bra idé att gå runt och bli kär när man bara är 19 år och har en himla massa planer och idéer som inte går hand i hand med att träffa någon.

JAG, lilla panikslagna, livrädda och förvirrade jag, har KÖPT en jäkla lägenhet i Malmö. Tillsammans med den där Filip. Vi har typ lånat massa pengar och skrivit på massa viktiga papper och diskuterat räntor med nån banknisse. Och ni undrar kanske om jag fortfarande är vid liv? Om det här kommer kräva livslång, och dyr, psykoanalys?

Undra på ni. Här sitter jag, cool som ett berg (?) och bara känner mig nöjd. Jag vet inte om det är hjärnan som är lite trögfattad och inte förstått riktigt än vad det är jag gett mig in på, eller om jag på något sätt blivit av med den där löjliga paniken över att göra saker som binder mig till något eller få mig att verka vara på väg mot något slags vuxenliv. Eller vad man nu ska kalla det. Givetvis hoppas jag på det senare och även om den tanken motsägelsefullt nog ger mig lite panik så tror jag att det faktiskt kan vara lite så.

SÅ, nu är det kört. Resten av mitt liv är jag fast här. Nu kommer jag aldrig mer få göra nått roligt. Aldrig ha råd att resa. Aldrig kunna ta ett jobb av intresse framför ekonomi. 2.5 barn i 29 års ålder och giftermål såklart. Kanske en volvo. När meddellönen för socionom rullar in varje månad den 25e kanske man kan unna sig nått extra gott. Fredagsmys. Det vet man ju.

Så hade iaf min hjärna resonerat för två år sen. Nu är vi lite mer förnuftiga och har fått för oss att vi kan göra vad fan vi vill. Res jorden runt, flytta till Japan, skit i socionomstudierna och bli brandman. Bränn ner lägenheten och sälj Filip. Förnuftigt.

Det är konstigt det där att jag alltid får nån slags prestationsångest över vad jag ska blogga om. Kommer på massa saker innan som kanske kan roa den intresserade. Så börjar jag med en sak och har helt plötsligt en halv bok. Undrar om det kan ha något att göra med det där alla tjatar om, "du tänker för mycket"?, eller hur va de nu igen?

Skolan har under veckan lärt mig att vi i princip blir som vi umgås och nästan allt beteende beror på saker som hänt förr eller hur våra föräldrar beter oss. Varför kan man då inte bara vara sådär cool och säker som Herr och Fru Sohlmér verkar vara när man pratar om lägenhetsköp? Så man slipper ringa till Mamma Sohlmér och Mamma Ahsltröm för varje beslut som ska tas. För att fråga om det är bäst att binda räntan eller ha rörlig. Om handpenning och kontantinsats är samma sak. Om mamma tror det var ett spöke som framkallade det konstiga ljudet i telefonen eller de rassliga högtalarna. Och folk säger att vi är "SÅ vuxna" som köper lägenhet. HA!

Eftersom jag är en person som håller på mina traditioner, väntar nu givetvis fredagsfika, sen ska jag fira mina nya inkammade vuxenpoäng med lite vin, för de sa mamma att jag skulle.

PS: